Ett gift pars dagbok

5,7 år. Det är så länge som vi två har umgåtts. Konstant. Här räknar vi sekunder som har blivit minuter, minuter som har blivit timmar, timmar som har blivit veckor, veckor som har blivit månader, månader som har blivit år. Som har blivit hela 5,7 år.

Det var när vi väntade på resten av gänget hemma hos Palm häromkvällen som vi började räkna. Vi började ifrån den där dagen på dagis då Julia blygt hade sin första dag. Det är det första minnet Elin har. Årekärrsdagiset 1992. Elin åkte glatt nerför rutschkanan då Julia stod nedanför och tittade på.
"Vill du åka?" frågade Elin lilla Julia som nickade till svar.

En liten fråga som banade vägen för en hel framtid.

Sedan dess är det kört. Vi umgicks mer eller mindre dygnet runt. Åkte med varandra till skolan, var med varandra hela dagen i skolan, gick hem med varandra efter skolan, åkte till träningen. Sedan fick vi skiljas åt. För att få några få timmars sömn... Sedan var det dags igen. När vi blev äldre så ringde vi varandra sekunden efter träningen hade slutat. Varför? Vi vet inte, antagligen för att höra så att allting fortfarande var lika bra som sekunden innan.

Vi har delat många minnen. Samma dagis och sedan klass i 13 hela år har gett sina spår. Fotboll, tennis, dans och gymnastiken höll oss i trim. Italien, Spanien Vietnam, Laos, Thailand, Bali, Singapore, Norge, Danmark och nu Österrike har fått stå ut med duon. För att inte tala om alla underbara dagar på Smögen där man inte kan må annat än som en prinsessa.

Minnena vi delar är både positiva och negativa men inte en enda gång på våra 19 som vänner har vi bråkat. Diskussioner har vi självklart haft men de avslutas med att båda förstår den andras argument...

Vi känner det den andra känner. Är Julia glad är Elin glad. Är Elin ledsen är Julia ledsen. Har Julia ont får Elin ont. Inte konstigt att Elin spydde då hon var med inne i rummet hos läkaren för några dagar sedan. Elin har innan suttit och väntat i väntrummet men nyfikenheten tog över och hon följde med in. Doktorn bara rörde vid såret och Elin kände ett tryck över bröstet och började svettas som en gris. Plagg flög av och ansiktet var begravt i händerna. Doktorn pillade lite mer vilket resulterade i att frukosten nu ligger i säkert förvar i Dr. Sprengers toalett. Att se sin bästa kompis känna en sådan smärta går inte att stå emot.

Imorse kallade Klaus oss för "ett gift par". Nästa år firar vi ju silverbröllop så vi tog det som en komplimang!

Have a nice day! /Ett gift par